I måndags blev mamma sjuk. Hon har ju epilepsi, men brukar inte må dåligt av det. Men som väntat blev hon sämre av att ge mjölk till Bäbis. Nu tycker jag Bäbis kan lära sig att äta smörgåsar som jag!
Pappa var ju hemma som tur var fortfarande, för mamma klarade inte av mycket alls den här veckan. Pappa har i alla fall lämnat och hämtat mig från dagis och lagat mat och nattat mig varje kväll och så har han gjort allt därtill, som att tvätta, leka med mig och bada mig. Mamma säger att jag blivit lite pappig nu och det är väl inte så konstigt. Så fort jag vill att mamma ska hjälpa mig med något så sitter hon där med sin nya Bäbis och säger "Gå till pappa, han hjälper dig!". Mmm, det gör han verkligen, så nu går jag alltid till pappa. Jag pratar inte ens med mamma längre.
Till helgen bestämde vi oss för att åka hem till mummi och ukki. Hemma i stan ville vi inte vara, för man vill ju åka bort när det blir helg. Till stugan orkade vi inte åka, för där har vi så mycket roliga grannar som kommer och hälsar på hela tiden, vilket egentligen är jättekul. Men mamma klarar inte av det nu när hon är sjuk.
Jag var ju förstås jätteglad av att få åka till Enhörna. Och dessutom var vi ju där hela familjen nu och gjorde massor av kul.
söndag 27 september 2009
söndag 20 september 2009
Bäbis får se stugan
Upplagd av
Nova
Nu har jag vant mig att ha Bäbis hemma, men jag ignorerar henne ganska ofta. Hon ignorerar ju mig helt. Ibland säger ja "Titta Bäbis!", för jag vill visa henne nåt, men tror ni hon tittar? Nä just det! Hon vänder inte ens på huvudet utan låtsas inte höra mig.
I fredags efter dagis åkte vi förstås ut till stugan, för Bäbis måste ju få se vårt andra hem. När vi kom ut så möttes vi av en stor skylt vid bommen där det stod att jag fått en lillasyster. Det var farmor och Frank som hade fixat den. Hi hi, som om inte skvallret hittar runt bland stugorna ändå!
Nu vet hela byn att Bäbis kommit ut från mammas mage.
I fredags efter dagis åkte vi förstås ut till stugan, för Bäbis måste ju få se vårt andra hem. När vi kom ut så möttes vi av en stor skylt vid bommen där det stod att jag fått en lillasyster. Det var farmor och Frank som hade fixat den. Hi hi, som om inte skvallret hittar runt bland stugorna ändå!
Nu vet hela byn att Bäbis kommit ut från mammas mage.På lördagen kom Pontus ut. Han, jag, pappa och farmor åkte till andra sidan en sväng, medan mamma var hemma och vilade. Javisst ja! Bäbis var ju med också. Jag glömde bort henne.
På kvällen åt vi en mysig familjemiddag. Mamma och pappa firade Bäbis med en flaska champagne som Fia och Frank lämnat vid dörren. Pappa briljerade med att slå av flaskhalsen med en kniv. Snyggt pappa!
Försök inte med detta hemma!
På kvällen åt vi en mysig familjemiddag. Mamma och pappa firade Bäbis med en flaska champagne som Fia och Frank lämnat vid dörren. Pappa briljerade med att slå av flaskhalsen med en kniv. Snyggt pappa!
Försök inte med detta hemma!I morse kom plötsligt Margona, Kenny och Mathias och hälsade på. De hade kommit för att hämta Pontus och ville komma förbi och titta på Bäbis.
I eftermiddags hjäpte jag pappa att olja våra utemöbler. Jag fick låna alldeles för stora handskar, men det gick bra ändå. Sen visade pappa mig var jag skulle måla och det gjorde jag! Jag tror faktiskt att jag var till riktigt mycket nytta för pappa! Jag hämtade tom mer olja själv och skrapade penseln mot kanten på burken så att det inte blev för mycket.
torsdag 17 september 2009
Nova träffar Bäbis
Upplagd av
Nova
Det här blir mitt allra första inlägg på den nya bloggen! Jag hoppas att ni orkar läsa, trots att både Bäbis och mamma och pappa ibland gör sina inlägg också. Men jag är ju bäst på det här, så jag hoppas att jag hinner skriva mest.
I tisdags vaknade jag hos mummi och ukki. Jag hade sovit gott, men hade vaknat och gått ut i hallen en gång mitt i natten. Som tur var hörde mummi det och kunde hämta in mig igen. Jag kunde ju ha trillat nerför trapporna. Sen fick jag sova mellan mummi och ukki istället. När jag vaknade hade jag krypit tätt intill ukki och sov på hans arm.
Vi hann inte mer än äta frukost, leka lite och sova en stund förrän jag blev väckt av att mamma och pappa var hemma igen. Och de hade med sig min lillasyster. Först blev jag jätteledsen och ville inte ens titta på henne, men jag var ju nyvaken och vet inte riktigt vad jag hade väntat mig att få se. Men det visade sig vara en liten liten bäbis! En liten skutt helt enkelt. Vad skulle jag med den där till? Den lilla skrutten heter visst Maya, och jag inser att jag själv har varit med och valt namnet. Men jag tänker ändå kalla den för Bäbis.
Pappa lekte i alla fall mest med mig!
Och jag är busiga lilla jag trots att jag fått en lillasyster.
Jag plockade massor av plommon till mamma.
Farfar var i alla fall lite skeptisk till Bäbis, precis som jag.
Flaska funkar! Nu kan pappa mata Bäbis också.
I tisdags vaknade jag hos mummi och ukki. Jag hade sovit gott, men hade vaknat och gått ut i hallen en gång mitt i natten. Som tur var hörde mummi det och kunde hämta in mig igen. Jag kunde ju ha trillat nerför trapporna. Sen fick jag sova mellan mummi och ukki istället. När jag vaknade hade jag krypit tätt intill ukki och sov på hans arm.
Vi hann inte mer än äta frukost, leka lite och sova en stund förrän jag blev väckt av att mamma och pappa var hemma igen. Och de hade med sig min lillasyster. Först blev jag jätteledsen och ville inte ens titta på henne, men jag var ju nyvaken och vet inte riktigt vad jag hade väntat mig att få se. Men det visade sig vara en liten liten bäbis! En liten skutt helt enkelt. Vad skulle jag med den där till? Den lilla skrutten heter visst Maya, och jag inser att jag själv har varit med och valt namnet. Men jag tänker ändå kalla den för Bäbis.
Pappa lekte i alla fall mest med mig!
Och jag är busiga lilla jag trots att jag fått en lillasyster.
Jag plockade massor av plommon till mamma.Vi sov kvar en natt hos mummi och ukki och senare på onsdagen åkte vi hem till farmor och farfar. Bäbis skulle visst visas upp för alla. Till och med Eva hade kommit hela vägen från Nykvarn för att titta på Bäbis. Kan ni förstå?
Farfar var i alla fall lite skeptisk till Bäbis, precis som jag.Vi åt middag hos farmor och farfar och sen åkte vi hem till stan. Och Bäbis fick följa med och sova hos oss. Jag tyckte det var lite konstigt och undrade hur länge den skulle stanna. För jag insåg ju redan nu att den tar väldigt mycket plats. Framför allt går mamma ofta och bär på Bäbis och ger den mat.
Men imorse var allt som vanligt igen. Pappa väckte mig och sa att jag skulle till dagis. När jag klev upp såg jag att Bäbis var kvar och att mamma gav den mat. Pappa gav mig frukost, hjälpte mig att tvätta händerna och borsta tänderna. Jag klädde på mig och fick skjuts av pappa till dagis på hans cykel. Det kändes ju i alla fall bra att gå till dagis precis som vanligt. Mamma och pappa kom och hämtade mig från dagis och det kändes bra att vi som vanligt lekte i parken en stund. Men Bäbis var med.
Men imorse var allt som vanligt igen. Pappa väckte mig och sa att jag skulle till dagis. När jag klev upp såg jag att Bäbis var kvar och att mamma gav den mat. Pappa gav mig frukost, hjälpte mig att tvätta händerna och borsta tänderna. Jag klädde på mig och fick skjuts av pappa till dagis på hans cykel. Det kändes ju i alla fall bra att gå till dagis precis som vanligt. Mamma och pappa kom och hämtade mig från dagis och det kändes bra att vi som vanligt lekte i parken en stund. Men Bäbis var med.
Flaska funkar! Nu kan pappa mata Bäbis också.Bäbis verkar ju vara här för att stanna. Jag tycker väl att det är ok, men inte om mamma ska gå och bära runt och mata den hela tiden. Jag trodde ju jag skulle få en lekkamrat, men Bäbis bara äter, sover eller bajsar. Nä, det var ju inget att ha tycker jag.
Ikväll fick jag ett riktigt utbrott. Jag bara grät och bråkade. Ingenting var bra. Jag vet inte riktigt vad jag skulle skylla på, men mamma och pappa förstod nog att det var Bäbis som var felet. Det har ju alltid varit mamma, pappa och Nova!
Ikväll fick jag ett riktigt utbrott. Jag bara grät och bråkade. Ingenting var bra. Jag vet inte riktigt vad jag skulle skylla på, men mamma och pappa förstod nog att det var Bäbis som var felet. Det har ju alltid varit mamma, pappa och Nova!
tisdag 15 september 2009
Maya är här!
Upplagd av
Paula
Inatt upplevde jag en helt fantastisk förlossning! Jag tror fortfarande inte att det är sant, men jag fick föda min lilla prinsessa HELT utan smärtor! Jag önskar verkligen att fler kunde få uppleva detta.
Igår, 14/9 kl. 13.00 fick vi tid för igångssättning på SÖS förlossningsavdelning. Det var på min BF dag, men jag fick löfte om igångsättning pga att jag har epilepsi. Jag var väl medveten om riskerna med igångsättning, risk för långt förlossningsförlopp, pinvärkar och kejsarsnitt. Men jag var helt beredd på att ta allt detta.
14:30 Status vid första undersökning: 1 cm öppen, 3 cm livmodertapp kvar, men ganska mjuk. Inga gynsamma förhållanden alltså och det krävdes gele i minst 6 timmar för att ens närma sig förlossningsstarten. Självklart fick jag pinvärkar från första sekunden, men de var värst under första och sista timmen av de sex. Men som tur var så öppnades jag i alla fall 3 cm. Jag var nu redo för att fosterhinnan ska tas hål på och som andra steg induktion om inte värkarna börjar av sig själv. Nu var jag i ungefär samma skede som jag var i när jag kom in till SÖS med Nova, bara 6 timmar och några pinvärkar senare.
21:00 kommer nattpasset och DEN GODA FEN kliver in i rummet, barnmorskan Ritva. Ritva har 33 års erfarenhet och känns extremt kompetent. Det hon säger, lär ingen läkare säga emot tänkte jag. Hon föreslår direkt att jag ska få Epidural INNAN hon tar hål på fosterhinnan! Va? EDA nu? Jag tror inte mina öron, men ler lyckligt. Jag frågar bara hur mycket det kan motvärka förlossningsarbetet, men hon har studerat min journal och vet att det kommer gå fort för mig. Det känns som att hon ser hela förloppet framför sig och vet precis hur min kropp kommer att fungera. Nu har gelen slutat verka, så det onda är borta och det är bara skönt att vara.
23:00 Får jag EDA (en smärtfri procedur) och får nu vänta i några timmar på att min skyddängel Ritva förlöser en annan bäbis. Men jag är trött, skönt avslappnad och bara njuter av att inte känna någonting någonstans. Försöker sova, för att förbereda mig inför den kommande kampen.
01:00 Skalp CTG kopplas in, vattnet går med hjälp av Ritva, bara 3 cm öppen fortfarande. Värkarna kommer igång så smått, men jag känner absolut ingenting. Följer CTG-kurvan för att se om något händer.
02:30 Induktionsdropp kopplas på för att skynda på värkarbetet.
03:50 Ritva undersöker mig, ler lite, tänder lamporna, kallar på sköterskan och säger "Nu Paula, nu ska du föda barn!" Jag tror inte det är sant, men jag är öppen 10 cm, har inte haft ont för fem öre. Har knappt känt själva sammandragningarna ens. Ok, nu måste det börja göra ont, tänker jag och förbereder mig för krystvärkar. Men Ritva bara instruerar mig att andas in och kryssta så mycket jag orkar med varje sammandragning (som jag knappt känner).
04:01 Krystar jag ut vår lilla prinsessa helt utan smärta.
Jag är så chockad över denna helt smärtfria förlopp och omtumlad över hur härligt det är att få njuta av varje sekund av förlossningen, utan att vara omtöcknad av smärta. Jag är uppe och hoppar i nästa sekund och är bara så lycklig och mår hur bra som helst.
11:30 Sju timmar senare åker vi hem med vår underbara Maya. Hon väger 3120 g, är 50 cm lång och är 36 cm runt huvudet. Amningen fixade hon direkt och är än så länge en mycket lugn och nöjd liten tjej. Men så är hon inte ens ett dygn gammal ännu.
Igår, 14/9 kl. 13.00 fick vi tid för igångssättning på SÖS förlossningsavdelning. Det var på min BF dag, men jag fick löfte om igångsättning pga att jag har epilepsi. Jag var väl medveten om riskerna med igångsättning, risk för långt förlossningsförlopp, pinvärkar och kejsarsnitt. Men jag var helt beredd på att ta allt detta.
14:30 Status vid första undersökning: 1 cm öppen, 3 cm livmodertapp kvar, men ganska mjuk. Inga gynsamma förhållanden alltså och det krävdes gele i minst 6 timmar för att ens närma sig förlossningsstarten. Självklart fick jag pinvärkar från första sekunden, men de var värst under första och sista timmen av de sex. Men som tur var så öppnades jag i alla fall 3 cm. Jag var nu redo för att fosterhinnan ska tas hål på och som andra steg induktion om inte värkarna börjar av sig själv. Nu var jag i ungefär samma skede som jag var i när jag kom in till SÖS med Nova, bara 6 timmar och några pinvärkar senare.
21:00 kommer nattpasset och DEN GODA FEN kliver in i rummet, barnmorskan Ritva. Ritva har 33 års erfarenhet och känns extremt kompetent. Det hon säger, lär ingen läkare säga emot tänkte jag. Hon föreslår direkt att jag ska få Epidural INNAN hon tar hål på fosterhinnan! Va? EDA nu? Jag tror inte mina öron, men ler lyckligt. Jag frågar bara hur mycket det kan motvärka förlossningsarbetet, men hon har studerat min journal och vet att det kommer gå fort för mig. Det känns som att hon ser hela förloppet framför sig och vet precis hur min kropp kommer att fungera. Nu har gelen slutat verka, så det onda är borta och det är bara skönt att vara.
23:00 Får jag EDA (en smärtfri procedur) och får nu vänta i några timmar på att min skyddängel Ritva förlöser en annan bäbis. Men jag är trött, skönt avslappnad och bara njuter av att inte känna någonting någonstans. Försöker sova, för att förbereda mig inför den kommande kampen.
01:00 Skalp CTG kopplas in, vattnet går med hjälp av Ritva, bara 3 cm öppen fortfarande. Värkarna kommer igång så smått, men jag känner absolut ingenting. Följer CTG-kurvan för att se om något händer.
02:30 Induktionsdropp kopplas på för att skynda på värkarbetet.
03:50 Ritva undersöker mig, ler lite, tänder lamporna, kallar på sköterskan och säger "Nu Paula, nu ska du föda barn!" Jag tror inte det är sant, men jag är öppen 10 cm, har inte haft ont för fem öre. Har knappt känt själva sammandragningarna ens. Ok, nu måste det börja göra ont, tänker jag och förbereder mig för krystvärkar. Men Ritva bara instruerar mig att andas in och kryssta så mycket jag orkar med varje sammandragning (som jag knappt känner).
04:01 Krystar jag ut vår lilla prinsessa helt utan smärta.
Jag är så chockad över denna helt smärtfria förlopp och omtumlad över hur härligt det är att få njuta av varje sekund av förlossningen, utan att vara omtöcknad av smärta. Jag är uppe och hoppar i nästa sekund och är bara så lycklig och mår hur bra som helst.
11:30 Sju timmar senare åker vi hem med vår underbara Maya. Hon väger 3120 g, är 50 cm lång och är 36 cm runt huvudet. Amningen fixade hon direkt och är än så länge en mycket lugn och nöjd liten tjej. Men så är hon inte ens ett dygn gammal ännu.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)






































